Magnifikt utspel av ung Sundsvallsskådespelare i svart drama

1200

Teaterrecension
Staffan Götestam: Fågelpappan
Regi: Janken Åkerström
Scenografi och rekvisita: Cindy Melin
I rollerna: Saga Axbrink, Rickard Enbom, Linda Hedberg, Lina Andersén och Jens Gelin
Sojascenen, Rådhusgatan 26
Spelas också: 3, 5, 6, 7. 9, 10, 13 och 14 april

I tio år drömde Janken Åkerström, som bland annat regisserat sommarteater i Attmar, om att få sätta upp Staffan Götestams ”Fågelpappan”, om förnekelse, incest och makt. Först nu har alla bitar fallit på plats. Till exempel finns det intima rummet på Sojascenen, och en ung tjej – Saga Axbrink – som kan axla rollen som tonårsflickan Maria.

Det är ett svart familjedrama där dottern Maria beter sig underligt och gradvis kryper det fram att hon varit intagen på psykiatrisk klinik efter något som hänt vid en fest. Via tillbakablickar både från sjukhuset och familjelivet förstår man att hennes pappa hyser ett osunt intresse för henne. Fåglarna är bland annat symbolbärare när Maria i gåtor närmar sig vad som hänt.

Här är verkliga kalasroller att gestalta, mot bakgrund av Cindy Melins enkla, vita och oskuldsfullt flickiga scenografi som med lite ljus finurligt förvandlas till sjukhus. Och Saga Axbrink som Maria är ett riktigt fynd. Hon ger en lysande uppvisning, än mer imponerande med tanke på hennes ungdom, och äger scenen från första stund till sista.

Läs om mer teater i Sundsvall: Ingvar

Linda Hedberg går ut lite blekt som mamman men växer snart till sig. Hennes karaktär är kanske den minst sammansatta, med undantag för pojkvännens (Jens Gedin) mindre roll. Hon förnekar, som kämpar för att hålla skenet och fasaden uppe. Lina Andersén gör psykiatern Anna väldoserat; hon är professionell utan att bli alltför vårdande och tar skit utan att blinka. Mellan henne och Maria utspelas några av pjäsens mest laddade scener.

Läs vidare om Teater Soja: Flyktfåglar

Det finns heller inget mer att önska av Rickard Enboms utspel i pappans roll: han är kolerisk, häftig och dominerande, han lägger sig i Marias liv utan känsla för att hon behöver integritet, och han tafsar. Men ändå är det någonstans här jag får problem med min upplevelse av pjäsen, för jag får aldrig känslan av att han har övertaget över Maria. Kan det rentav vara så att regissör Janken Åkerström i sitt engagemang för hennes öde har låtit henne bli alltför stark, bygga ett för hårt skal? Jag för min del har svårt att känna sympati för henne: hon framstår som en nyckfull, manipulerande, egotrippad och odräglig tonåring som spelar spelet och kör med alla; magnifik i sin gestaltning men nästan utan sårbarhet.

Men oavsett vad den lockar fram i betraktaren är pjäsen synnerligen sevärd. Bara att få uppleva en ung amatörskådespelare som gör denna roll så gnistrande som Saga Axbrink. Och att någon har modet att ge oss denna typ av teater, fast den stora publiken förmodligen uteblir när det inte vankas skratt och skoj. Berörd blir man definitivt, på ett eller annat sätt.

Källa: Klicka här.


Warning: printf(): Too few arguments in /home/staffang/public_html/wp-content/themes/sela/inc/template-tags.php on line 343