EASTER PARADE

EASTER PARADE

EN DRAMAKOMEDI

BOULEVARDTEATERN

1969, en institution för psykiskt långtidssjuka. Rick är 33 år, kan inte läsa eller skriva. Han är välklädd, har ett verbalt driv som liknar raseri. Han kan rabbla fakta som ur en uppslagsbok.
Tom sitter i rullstol, är 37 år och är lätt spastisk. Det är långfredag. Männen delar rum med varsin säng, ett bord med två stolar och ett fönster i bakgrunden som är försett med galler…

I rollerna: Kim Sulocki,  Ola Forssmed, Sanna Ekman, Nina Gunke, Hedvig Lagerkvist, Johan Rudebeck.

Manus/regi: Staffan Götestam

Scenografi/Kostym: Carolina Romare

Mask/Peruk: Helene Norberg

Dramaturg: Hedvig Lagerkvist

Ljudeffekter: Hasse Andersson/HA Ljud

Producent: Monika Götestam

Förlag: Teater och Musik

Spelades på Boulevardteatern hösten 2015.

Länk till Boulevardteatern.

Kontakt:
Monika Götestam: monika@stagemagic.se, 070 881 35 69

Komiskt drama med imponerande energi

Staffan Götestams till att börja med komiska stycke om två inlåsta män blir allt mer allvarligt. Resultatet är långt mer än en enkel privatteaterfars, skriver Lars Ring.

Rick och Kim sitter på mentalsjukhus. Rick springer visserligen mest omkring helt maniskt eller fantiserar om sex – men Kim sitter verkligen, han är förlamad från midjan och neråt. Det är långfredag 1969. Radion talar om månlandningen som ska äga rum nästa månad. Rick och Kim klipper påskkycklingar till björkriset innan vårdaren tar saxen ifrån dem. Här råder självmordsrisk.

Scenkonsten innehåller väldigt många sorter, från rent drama till musiksatt fars. Staffan Götestam har nu skrivit något han kallar dramakomedi men som möjligen, om man ska vara noggrann, bör kallas komiskt drama. Stycket blir allt mer allvarligt och berättar om männen och vad som orsakat den inlåsta vistelsen. Resultatet är långt mer än en enkel privatteaterfars.

Det hela börjar dock lekfullt. Kim Sulocki gör Rick som slutat ta sina tabletter och därför är ovanligt klarsynt, men också mer och mer manisk. Ola Forssmed spelar Tom: mästerligt fysiskt leker han med begränsningar och uttrycksmedel.

Efter paus dyker mammorna upp, Rakel som nu tvingas av Rick att berätta sanningen om vad som hänt honom. Därefter kommer en drömscen där också Tom får förklarat varför han är förlamad. Två oansvariga mödrar är dock ansvariga för att deras söner fått skador för livet…

Staffan Götestam är uppenbarligen inspirerad av en rad pjäser och filmer: en viss del Norén, en skvätt ”Gökboet”, en antydan Strindberg. Här irrar också en viss Jesus, det är ju påsk. Det roliga övergår till sorg, och oförmåga. Det blir en allt mer tung helg.

Kim Sulockis Rick är verkligen sympatiskt skitjobbig, men så är han ju på väg upp ur tablettdvalan. Ola Forssmed har total publikkontakt, oerhört skicklig. Nina Gunkes version av syster Ratched är ändå mild. Birgitte Söndergaard är en mamma som är besatt av borgerlig yta och därför ljuger sig bort från det mesta, också skulden för att sonen fått en hjärnskada.

Judy Garland på radio, drömmen om Napoleonbakelser – tidsstämningar. Det är lätt att känna respekt för det Götestam vill göra: kombinera underhållning med seriös problematik. Även om texten spretar åt olika håll, och skeendet rör sig på en förutsägbar yta, så är det ingen som håller igen, tvärtom. Energin imponerar. Slutet är öppet, men egentligen helt tragiskt. Trots allt det roliga.

– Lars Ring, SvD 28 okt